MelzAwesome

~

2010-09-11T09:57:00.001-07:00

~

2010-09-11T09:57:00.000-07:00

Dark Lady - The fortune queen of New Orleans.

2010-03-21T10:15:00.000-07:00

Den här Novellen är baserad på Cher's låt "Dark Lady"
Fast gjord i min egen skrivstil. Hoppas att ni gillar den.
Det gör jag iallafall :)

Jag var, och är inte blyg med att berätta historian.
Ärligt talat, de förtjänade båda sitt öde...

Min man, som jag då älskade väldigt mycket, jobbade sent den natten med.
Själv var jag i stort sett bara hemma och tog hand om huset hela dagarna
eftersom att personligen anser jag att New Orleans var en väldigt tråkig stad.

Men den här dagen var annorlunda, det kände jag på mig redan när jag vaknade upp.
Det skulle bli en bra, och kanske till och med spännande dag.

Och efter att jag varit och köpt alla nödvändigheter till hushållet så hände
något spännande, precis som förväntat.
En svart limousine stannade precis framför mig vid gångvägen.
Dörren öppnades utav föraren och inte personen i bilen så jag antog att det bara
var någon rik snobb som ville ha en sorts vägbeskrivning nånstans.

När dörren öppnades så kunde jag urskilja en svarthårig kvinna med
stora gyllene örhängen och armband som skulle kunna beskrivas ungefär likadant.
Hennes hår nådde ner till höfterna på henne och på hennes huvud
hade hon satt ett bandana-liknande hårband som var rosa med gula detaljer.
Mina ögon blev större av nyfikenhet när jag såg hennes enormt stora, svarta kjol och insåg
att hon var en zigenare.
Självfallet hade jag inget personligt emot zigenare.
Det var bara det att zigenare var väldig föraktade här och folk var övertygade
över att alla sigenare var ungefär som häxor.
Tystnaden var lång, men inte pinsam.
Det enda som hördes var hennes kolsvarta katts nöjda spinnande när hon långsamt
drog sina långa blodröda naglar längst kattens rygg.
Sätena hade några sorts rivmärken, men det var uppenbart att det inte var
ifrån hennes katt.
Det var ifrån män som hennes framgång hade vunnit henne.
Hon var en syndens kvinna och det märktes.
Efter ytterligare några sekunders tystnad så sträckte hon ut handen ur bildörren
och gav mig ett sorts visitkort.
Hon synade mina kläder på ungefär samma sätt som jag gjort på henne och
innan jag visste ordet av det var dörren stängd och chauffören satt på sin plats.
"Hem, James" hörde jag henne säga, och han gjorde som hon sa.
Jag kunde inte se något alls igenom de väldigt mörkt tonade fönstren.
Vem var hon?

Jag såg bilen bli mindre vid horisonten och när bilen var utom sikte
så tittade jag ner på kortet som hon gav mig.
Kortet var fängslande på något sätt.
Det luktade starkt utav pepparmint precis som hennes bil hade gjort.
Bakgrunden på kortet var i så många färger att det var svårt att se vad som
stod på kortet.
Förutom de största bokstäverna där texten löd:
"Dark Lady - The fortune Queen of New Orleans"
Efter att tag kunde jag urskilja en adress och även om jag normalt sätt inte
skulle ha brytt mig.
Men det var menat på något sätt att jag skulle besöka henne.
Jag menar, varför skulle hon valt just mig och inte någon annan?
Och det var ju helt harmlöst. Det kunde väl inte skada att få reda på något om framtiden.
Pengar, hälsa och kärlek.
Totalt harmlöst intalade jag mig själv och gick samma väg som jag mindes att
bilen hade kört emot.

När jag var framme utanför lokalen hon var i så såg jag hennes långa hår fladdra bakom
henne precis som dörren stängdes bakom henne och jag hann notera att hon
hade bytt kläder, men inte riktigt till vad.

Jag gick in och följde efter till ett mörklagt rum med tjocka vinröda gardiner
framför alla fönster.
Den enda ljuskällan i hela rummet var en eld som sprakade vid en vägg.
Innan jag ens hann blinka hade summan pengar jag tänkt ge henne för
hennes 'tjänster' försvunnit och likaså med henne fast jag hörde hennes
röst som jag nu märkte hade en svag, och för mig, okänd dialekt säga
"Jag kommer in till dig om någon minut, känn dig som hemma, Cheri"
Inte förrän några sekunder senare slog chocken av att hon kunde mitt namn mig.
Vem var hon?

När hon kom tillbaka fylldes rummet utav någon mörk zigenarmusik.
Dark Lady skrattade och dansade och tände ljusen en och en.
Hon dansade till sin zigenarmusik tills hennes brygd var klar.
Dark Lady spelade med svart magi tills klockan slog om till tolv.
Hon berättade mer om mig än jag visste om själv.

Hon satte sig i stolen mitt emot mig och började blanda en röd kortlek som hon
hade tagit med sig in.
Hennes kläder var väldigt vackra och passade hennes kropp perfekt.
Den här gången hade hon en vit blus med ett stort och väldigt brett, brunt bälte.
Kjolen hon hade på sig slutade vid hennes anklar och hade virvlat väldigt synkroniserat
runt henne då hon hade dansat runt i rummet som en vind.
den hade röda, gröna, blåa och rosa detaljer överallt.

Hon delade ut två kort på bordet. Ruter dam och Klöver tre.
Och mumlade tyst några ord som var främmande för mig.
Sedan vände hon upp en Knäckt.
Mina ögon såg rött, men ändå sa hon "svart..."

Sedan sa hon de orden som skulle förändra min värld föralltid.
"Mannen du älskar är i hemlighet trogen någon som är dig väldigt nära."

Orden gjorde mig förvirrade.
Men det var ju bara kort. Det var väl ändå inte sanning, eller?
Orden som hon sedan yttrade var snabba och med en antydan av någon sorts attityd
emot mig.
"Mitt råd till dig är att du lämnar den här platsen
och glömmer att du någonsin har sett mitt ansikte."

Så jag sprang hem och kröp upp i min säng.
Jag kunde inte sova på grund av alla orden som hon hade sagt.
Jag blundade och tog ett djupt andetag för att lugna mig.
Sedan mindes jag hennes underliga perfym. Pepparmint.
Och hur jag hade känt exakt den doften i mitt eget rum.
Mina ögon smalnade till och jag gick återigen mot hennes lokal.
Vinden blåste irriterande ständigt mitt hår framför mitt ansikte.

När jag var framme så slet jag upp dörren så kom jag på henne med min man.
De låg invirade i ett brunrött täcke. De skrattade och kysstes till de såg
pistolen i min hand.

I nästa sekund låg de båda döda på golvet.
Dark Lady skulle aldrig få vända upp ett enda kort igen...

Tomma papper mellan far och dotter.

2010-03-14T15:01:00.000-07:00

Jag rabblade upp alla ord jag kunde i huvudet.
Men jag insåg till slut att inget av de kunde beskriva
hur det kändes att bli så djupt sårad, och sviken.
När hjärtat inte är något annat än överflödigt.
Och bara känns som en pulserande äcklig blodklump.

För är det inte precis det mitt hjärta är,
när ingen ändå vill ha det?

Tårarna tryckte under mina ögonlock och jag hade
inget annat val än att låta dem långsamt göra mina kinder våta
och befläcka mina kläder.
Ett tag kunde jag nästan ha svurit på att tårarna brände sönder mina kinder.
Brände sönder hela mig och tog sönder mig bit för bit i takt med att tårarna bara rann.

Det gick fel, precis som alla dagar.
Eller nej, ingenting gick egentligen fel.
Det var jag som var fel.
Jag var den överflödiga pusselbiten som inte passade in någonstans.

Hennes överdrivet höga skrik gjorde ont, även om hon var inlåst på toaletten.
Jag visste att hon skrek så högt endast för att jag skulle höra

"Jag kommer inte ut förrän April är borta!"

Hon bara drev med mig, mentalt, för att på något sätt få mig ur bilden.
Det värsta var att hon var påväg att lyckas.
Men det var jobbigt att tvingas bo såhär med mina undertryckta rädslor.
Det här är det jag kommer hem till varje dag.
Det här ska föreställa mitt skydd.
Mitt hem.

Jag drog händerna igenom mitt långa mörka hår och tittade upp i taket.
Hela mitt rum var släckt så det enda som syntes var de självlysnade
stjärnorna som var klistrade i taket.

Varför gjorde han såhär?
Jag är ju trots allt hans första barn.
Men jag kan inte lägga all skuld på honom.
Det märks så tydligt att han försöker vara stark.
Fast det gör ont att tänka på honom och allt som har hänt.
Hur kunde jag förlåta en människa som har tagit ifrån all min tro och all respekt jag hade för honom?
Ska inte han vara min förebild, vara den som säger åt mig att hålla mig ifrån pojkar
och få mig att tro att jag klarar mig i livet utan stödhjul på min cykel?
Fast om jag skulle ge honom min respekt så skulle den inte vara något annat än ett skal med ett tomt inre.

Varför tvingar han sig själv att välja sida?
Och varför väljer han då fel sida?
Jag skulle ge vad som helst för att göra honom stark.
För hur ska han kunna bära upp hela våran 'familj' när han inte ens kan bära upp sig själv?

Jag vill att han ska kunna försvara mig och slå dendär bitchen på käften och
be henne att försvinna tillbaka till det helvete hon kom ifrån.
Hon hatade mig, och det var så brutalt. För vad hade jag någonsin gjort henne?

Jag hatar verkligen känslan av att vara svag. Jag vill bara att pappa ska se att jag är stark.
Då kanske han också kan bli det. Vi båda kan inte vara svaga.
Ibland kan jag erkänna för mig själv att jag är rädd för att tänka på honom.
Fast egentligen är jag rädd för att jag ska börja hata honom.

Det tystnade i hallen. Han verkar ha lugnat ner henne.
Antingen det eller så får jag snart reda på att jag måste åka hem till mamma.

Sakerna som vanligen brukar skydda mig kunde inte skydda mig längre.
Mitt täcke skyddade inte mig ifrån kylan.
Min kudde skyddande inte mitt huvud ifrån mina tankar.

Självfallet hatade jag inte min pappa.
Det är bara det att ibland tar mina känslor över mina tankar.
Jag tvingar mig själv att inte hata honom.

Någon dag ska jag fråga honom en fråga.
Fast inte förrän jag klarar av att höra svaret, och det är definitivt inte nu.
Inte nu när jag inte är en hel människa.
En vacker dag kommer jag att vara en hel och lycklig människa.
Då ska jag fråga honom varför han inte lämnar henne för mig.
Varför släpper han in henne i hans liv?
Jag kommer antagligen aldrig förstå varför han låter någon som var ett hot stanna kvar.
Kanske var han rädd för att vara ensam?
Kanske var han bara rent självisk?
Fast det jag undrar mest är om han ens vet om vad han har gjort.
Vet han om att han kanske har förstört allt för oss?

Stjärnorna i taket lyste inte lika starkt längre.
Fanns det någonting som var starkt längre?

Om man skrev ner varje relation på denna jord på ett papper.
Om alla relationer kunde skrivas ner i ord.

Då skulle vårat papper vara tomt..

Ett ord som är kallare än isen.

2010-02-17T15:24:00.000-08:00

Jag landade med en duns på isen, klumpig som jag är
och en rysning utav kylan for igenom kroppen.
Jag struntade i att jag blev helt blöt om mina kläder och lade mig utsträckt på isen.
"Det där var sista gången jag reste mig upp!"
Sa jag och log upp emot himlen som för första gången på många veckor var klarblå.
Några sekunder senar hörde jag ljudet av bromsande skridskor som stannade en halvmeter ifrån mig.
En skugga föll över mitt ansikte där solstrålarna tidigare hade legat och lyst upp mitt ansikte som nu antagligen var rött av kylan.
"Behöver du hjälp eller" frågade en retsam röst och innan jag hann svara sträckte han fram sin hand för att dra upp mig.
Efter lite om och men stod jag äntligen upp på benen igen.
Jag kisade för att se hans bleka och smala ansikte som alltid gjorde mig lika glad att se.
"Tack. Men för säkerhets skull bryter vi här, okej?"
"... Innan du skadar någon annan än dig själv menar du?" Avbröt han mig retsamt.
Och för att inte få honom att tro att jag tog illa upp så skrattade jag mitt usla tillgjorda skratt.
En halvtimme senare satt vi vid mitt köksbord med en varsin kopp i handen;
Hans var fylld med varm choklad, och min med grönt hallonté såklart.
Inget gjorde mig lika fridfull men samtidigt lika fundersam som hans ansikte som stirrade ut genom fönstret.
Som vanligt kunde jag inte låta bli att undra vilka tankar som just nu snurrade inuti hans huvud.
Borde jag fråga? Vågar jag fråga?
"Hah..." skrattade jag lågt åt ingenting, för att försöka få hans uppmärksamhet.
Hans fridfulla ansiktsuttryck ändrades till ett stort frågetecken.
"... Va? Vadå?"
"Vad tänker du på?"
Han stirrade ner i sin kopp och efter ett tag trodde jag att den hypnotiserat honom.
Jag vred på huvudet lite snett och fortsatte att iaktta honom i väntan på ett svar.
"Dig." Svarade han lugnt, men ändå osäkert. Antagligen för att han inte visste hur jag skulle reagera.
"Va?" sa jag och lät lite förbryllad.
Han la sitt huvud på sned, precis som jag hade gjort tidigare.
Hade han märkt det? Hade han sett att jag iakttagit honom? Hur?
Blodet rusade till mitt ansikte och hettade upp mina kinder.
"Nej det var inget" låtsades han om, som ingenting.
Som ingenting...
Som om inte det lilla ordet 'dig' hade fått mitt hjärta att slå dubbla slag.
Som om det bara var ett tomt ord.
Jag visste ju inte riktigt vad han kände för mig.
Det gjorde jag aldrig. Aldrig riktigt säker, bara misstankar och tomt hopp.

'Kanske, kanske en dag kommer han att älska mig. Och ta sönder den ensamheten jag lever i'.

Jag höll på att börja skratta ut högt utav mina inre dialoger.
Men ett skratt hade bara förstört stämningen ännu mer.
"Okej. Vill du ha mer?" frågade jag och pekade på hans kopp.
Det var så lätt för mig att låtsas som om jag inte brydde mig längre.
För det hade blivit lite för lätt att spela likgiltig.
Särskilt när det var bäst så för alla parter.

Alla tre parterna.

När kärleken krockar med verkligheten.

2010-01-10T14:08:00.000-08:00

En novell som jag började skriva på för flera månader sedan, som jag idag bestämde mig för att skriva färdigt.
Kanske verkar överdriven på många sätt, men egentligen är den inte det.
Det är den första novellen jag någonsin har skrivit, så var snälla (men ärliga) nu :)
Och nej, jag kom inte på någon bättre titel. Haha.

Där var vi. I mitt rum, i min säng.
Han låg lutad mot alla mina fluffiga och rosa kuddar.
Att inse att han, så otroligt "macho", låg i en säng med rosa täcke och kuddar fick mig att le och jag fick hålla mig för att inte börja fnittra som den lilla tjejen jag var.
Han var så perfekt i min värld.
Men allvaret slog mig.
Han var i mitt rum, i min säng. Med mig.
Vi var helt ensamma.
Jag spetsade öronen efter något tecken på liv utanför dörren till mitt rum.
Jag stirrade rakt på hans perfekta ansikte, hypnotiserande ögon och lika perfekta läppar.
Min blick fastnade på hans läppar och jag log igen.
Jag kunde bara inte slut le i hans sällskap.
När jag insåg att han kommit på mig med att stirra på hans läppar stirrade jag fort ner och jag kände hur blodet strömmade upp till mitt ansikte och gav det en rosenröd färg. Jag log igen.
Han log tillbaka. Han hade antagligen synat mina tankar och läst dom som det ibland kändes som att han kunde göra.
Åh, han var så underbart vacker när han log. Jag suckade, förstummad av hans perfektion.
Han sneglade på platsen bredvid honom, som ett tecken att jag skulle sätta mig där.
Jag log, igen, och lade mig ner så att jag hamnade i samma höjd som hans ansikte.
Hans perfekta ansikte... Jag kunde inte beskriva honom på något annat än perfekt. För det var precis det han var - Perfekt. Nästan som om han varit skulpterad av en ängel.
Mina sinnen snurrade och jag var tvungen att blunda för att komma tillbaka till verkligheten igen.
Men det kändes inte som någon verklighet. Det kändes som en dröm och att jag snart skulle höra pappas morgonpigga röst ropa att det var frukost och att jag skulle sluta sova bort mitt liv.
Helt plötsligt kände jag hur mitt hjärta började banka hårt och snabbt.
Jag fick ingen luft. Okej, det var verklighet. Ingen tvekan om saken.
Min längtan och rädsla krockade inom mig när han tog mitt ansikte mellan sina händer och stirrade rakt in i mina ögon.
Jag fick verkligen ingen luft. Herregud, jag får ingen luft. Sen stannade det bara upp.
All skräck.
Men sen insåg jag att 'skräck' var helt fel ord. Det var vackrare än skräck, och farligare än att inte kunna andas.
Det var kärlek.
Jag fokuserade på att stirra så djupt in i hans ögon att han nästan blev hypnotiserad.
Såklart misslyckat. Det slutade med att jag drunknade i hans ögon, utan livboj.
Jag försökte verkligen fokusera, det gjorde jag verkligen. Men jag tappade bort mig runt honom. Men på ett bra sätt.
Hans ansikte närmade sig mitt, och jag trodde för en sekund att jag skulle dö av lycka.
Eller så var det för att luften tog slut i mig.
Han pressade sina perfekta läppar hårt emot mina.
Jag andades äntligen.
Och hans läppar kändes precis som dom såg ut. Perfekta.
Mina kinder blev rosiga igen.
Och jag undrade om det kunde bli mer underbart än det redan var. Men i hans närvaro förvånade ingenting mig. Det återstod väl bara att se.
Och med tanke på hans vackra ansiktsuttryck, hur kunde jag låta bli att inte le ännu en gång?

2009-08-15T05:28:00.000-07:00

http://www.MelzAwesome.blogg.se

- Bloggen är klar.

2009-08-11T09:11:00.000-07:00

私は愛する

-------

kthxbaiagain.

2009-08-07T11:02:00.000-07:00

PlasticPartBrokenHearts
MasterPiece scalpelPlease

tunnelseende och HTML

2009-07-28T13:35:00.000-07:00

Jag vet vart du är, jag vet vart du finns.
Vi vet vilka vi är, vi vet vad vi minns.
Jag är här, du är där.
Du är saknad, jag är kär.
Skratten, gråten och ditt vackra leende.
Att se dig, det ger mig tunnelseende.
Du ger mig sömnlösa nätter och dar.
När alla försvinner, då finns du kvar.
Jag kan inte tänka, ännu mindre fokusera.
Du finns i mitten, oavsett vad jag vill centrera.
Nej, HTML kan inte förklara vem du är för mig.
Viktigast i världen, och jag älskar dig

----------------

Jag saknar dig så att det gör ont, okej?

2009-07-23T12:07:00.000-07:00

Att Flickan är Galen, Det kan man aldrig Ändra på
För Psykoanalyser kan man aldrig Ändra på
Och Behandlingssätt kan man aldrig Ändra på
Men Flickan hade Drömmar, Och det kunde man visst Ändra på

-----

2009-07-20T09:26:00.000-07:00

När blev det så uppenbart,
nästan löjligt självklart?
Att något så enkelt som att kunna ha dig här,
ligga bredvid och veta att 'jag är kär'.
Hur ska man berätta, om någonting som inga ord kan förklara.
Jag kan börja med, att dina ögon är kristaller dom lyser så klara.
Dina händer vill jag ha, så nära mina som det går.
Jag vill kunna kalla dig min, om jag får.
Jag vill ligga nära dig, och känna dina hjärtslag.
Bara veta att du finns här, och höra dina andetag.
Det kanske låter som en lögn, men du är allting för mig.
Du kanske aldrig riktigt kommer att förstå det, men jag älskar dig.

---------------

2 Månader, awesome <3
vilken jävla slump att vi träffades egentligen.
men jag älskar dig, det vet du <3

IDLY (by ; me)

2009-07-14T09:15:00.000-07:00

I don't even recognize the ones we where.
where's the one that where always there?
Am I the only who who can see.
This is going nowhere, or is it just me?
Sure thing, baby I love you.
You know I still do.
If you don't notice the emptiness in 'us'.
It sure won't last beacouse ;
Tears don't go away just like that.
Well, neither do the memories of where we sat.
Dreaming about the future, and smiling at our past.
But it can also disappear again, just that fast.
This time, i don't wanna be alone in this fight.
You just have to trust me, and hold on tight.

Det är du! (by : me )

2009-07-13T16:58:00.000-07:00

När du inte ser,
då tänker jag på när du ler.
Jag undrar om du,
tänker på mig kanske just nu?
Vad är fel och vad är rätt?
behåll du mitt förstånd och allt vett.
Det kanske är självklart,
men allting med dig är underbart
Att du är allting som jag vill ha
och att det är med dig som jag vill va.
Inget hellre vill jag ha dig här,
vem trodde att jag skulle gå och bli kär?

----------------------

jag är inte allt, bara din (by: me)

2009-07-01T04:58:00.000-07:00

Jag är inte den alla vill va'.
Inte alls mycket att ha.
Har du någonsin sett mig le?
Det är inte mycket att se.
Hör du min röst brista ut i sång?
Då blir det din sista gång.
Min själ är inte särkilt stark.
Men den håller mig ovan mark.
Min kärlek kommer inte ge dig allt.
Bara värme när det är kallt.
När dina händer äntligen omslutar mina.
Så ska de alltid vara dina.
Min kärlek är inget spel.
Så oroa dig inte, mitt hjärta, för att göra fel.

-----

bitch down (by ; me)

2009-06-04T11:09:00.000-07:00

relize, now or later.
you're a bitch, i'm a hater.
such a fake, i'm just me.
"omg, bitch?!" who is she?
telling lies, bitch around.
i'll hit you hard to the ground.
you're so plastic, you're so fake.
please just drown, in a lake?
i'm so sick of a face.
wich leaves lies as a trace.
can't you see, what she does?
she only do it, just beacouse;
lying about, she is great.
well she's the one you only love to hate.
se says she 'is so hot'
well girl, you are not.
i will spit.
you'll be hit.
save all you're sorries to someone who cares.
and i'll do the same, to someone who shares.
my job is to take you down.

bitch down, bitch down.