När kärleken krockar med verkligheten.

En novell som jag började skriva på för flera månader sedan, som jag idag bestämde mig för att skriva färdigt.
Kanske verkar överdriven på många sätt, men egentligen är den inte det.
Det är den första novellen jag någonsin har skrivit, så var snälla (men ärliga) nu :)
Och nej, jag kom inte på någon bättre titel. Haha.

Där var vi. I mitt rum, i min säng.
Han låg lutad mot alla mina fluffiga och rosa kuddar.
Att inse att han, så otroligt "macho", låg i en säng med rosa täcke och kuddar fick mig att le och jag fick hålla mig för att inte börja fnittra som den lilla tjejen jag var.
Han var så perfekt i min värld.
Men allvaret slog mig.
Han var i mitt rum, i min säng. Med mig.
Vi var helt ensamma.
Jag spetsade öronen efter något tecken på liv utanför dörren till mitt rum.
Jag stirrade rakt på hans perfekta ansikte, hypnotiserande ögon och lika perfekta läppar.
Min blick fastnade på hans läppar och jag log igen.
Jag kunde bara inte slut le i hans sällskap.
När jag insåg att han kommit på mig med att stirra på hans läppar stirrade jag fort ner och jag kände hur blodet strömmade upp till mitt ansikte och gav det en rosenröd färg. Jag log igen.
Han log tillbaka. Han hade antagligen synat mina tankar och läst dom som det ibland kändes som att han kunde göra.
Åh, han var så underbart vacker när han log. Jag suckade, förstummad av hans perfektion.
Han sneglade på platsen bredvid honom, som ett tecken att jag skulle sätta mig där.
Jag log, igen, och lade mig ner så att jag hamnade i samma höjd som hans ansikte.
Hans perfekta ansikte... Jag kunde inte beskriva honom på något annat än perfekt. För det var precis det han var - Perfekt. Nästan som om han varit skulpterad av en ängel.
Mina sinnen snurrade och jag var tvungen att blunda för att komma tillbaka till verkligheten igen.
Men det kändes inte som någon verklighet. Det kändes som en dröm och att jag snart skulle höra pappas morgonpigga röst ropa att det var frukost och att jag skulle sluta sova bort mitt liv.
Helt plötsligt kände jag hur mitt hjärta började banka hårt och snabbt.
Jag fick ingen luft. Okej, det var verklighet. Ingen tvekan om saken.
Min längtan och rädsla krockade inom mig när han tog mitt ansikte mellan sina händer och stirrade rakt in i mina ögon.
Jag fick verkligen ingen luft. Herregud, jag får ingen luft. Sen stannade det bara upp.
All skräck.
Men sen insåg jag att 'skräck' var helt fel ord. Det var vackrare än skräck, och farligare än att inte kunna andas.
Det var kärlek.
Jag fokuserade på att stirra så djupt in i hans ögon att han nästan blev hypnotiserad.
Såklart misslyckat. Det slutade med att jag drunknade i hans ögon, utan livboj.
Jag försökte verkligen fokusera, det gjorde jag verkligen. Men jag tappade bort mig runt honom. Men på ett bra sätt.
Hans ansikte närmade sig mitt, och jag trodde för en sekund att jag skulle dö av lycka.
Eller så var det för att luften tog slut i mig.
Han pressade sina perfekta läppar hårt emot mina.
Jag andades äntligen.
Och hans läppar kändes precis som dom såg ut. Perfekta.
Mina kinder blev rosiga igen.
Och jag undrade om det kunde bli mer underbart än det redan var. Men i hans närvaro förvånade ingenting mig. Det återstod väl bara att se.
Och med tanke på hans vackra ansiktsuttryck, hur kunde jag låta bli att inte le ännu en gång?