Ett ord som är kallare än isen.

Jag landade med en duns på isen, klumpig som jag är
och en rysning utav kylan for igenom kroppen.
Jag struntade i att jag blev helt blöt om mina kläder och lade mig utsträckt på isen.
"Det där var sista gången jag reste mig upp!"
Sa jag och log upp emot himlen som för första gången på många veckor var klarblå.
Några sekunder senar hörde jag ljudet av bromsande skridskor som stannade en halvmeter ifrån mig.
En skugga föll över mitt ansikte där solstrålarna tidigare hade legat och lyst upp mitt ansikte som nu antagligen var rött av kylan.
"Behöver du hjälp eller" frågade en retsam röst och innan jag hann svara sträckte han fram sin hand för att dra upp mig.
Efter lite om och men stod jag äntligen upp på benen igen.
Jag kisade för att se hans bleka och smala ansikte som alltid gjorde mig lika glad att se.
"Tack. Men för säkerhets skull bryter vi här, okej?"
"... Innan du skadar någon annan än dig själv menar du?" Avbröt han mig retsamt.
Och för att inte få honom att tro att jag tog illa upp så skrattade jag mitt usla tillgjorda skratt.
En halvtimme senare satt vi vid mitt köksbord med en varsin kopp i handen;
Hans var fylld med varm choklad, och min med grönt hallonté såklart.
Inget gjorde mig lika fridfull men samtidigt lika fundersam som hans ansikte som stirrade ut genom fönstret.
Som vanligt kunde jag inte låta bli att undra vilka tankar som just nu snurrade inuti hans huvud.
Borde jag fråga? Vågar jag fråga?
"Hah..." skrattade jag lågt åt ingenting, för att försöka få hans uppmärksamhet.
Hans fridfulla ansiktsuttryck ändrades till ett stort frågetecken.
"... Va? Vadå?"
"Vad tänker du på?"
Han stirrade ner i sin kopp och efter ett tag trodde jag att den hypnotiserat honom.
Jag vred på huvudet lite snett och fortsatte att iaktta honom i väntan på ett svar.
"Dig." Svarade han lugnt, men ändå osäkert. Antagligen för att han inte visste hur jag skulle reagera.
"Va?" sa jag och lät lite förbryllad.
Han la sitt huvud på sned, precis som jag hade gjort tidigare.
Hade han märkt det? Hade han sett att jag iakttagit honom? Hur?
Blodet rusade till mitt ansikte och hettade upp mina kinder.
"Nej det var inget" låtsades han om, som ingenting.
Som ingenting...
Som om inte det lilla ordet 'dig' hade fått mitt hjärta att slå dubbla slag.
Som om det bara var ett tomt ord.
Jag visste ju inte riktigt vad han kände för mig.
Det gjorde jag aldrig. Aldrig riktigt säker, bara misstankar och tomt hopp.

'Kanske, kanske en dag kommer han att älska mig. Och ta sönder den ensamheten jag lever i'.

Jag höll på att börja skratta ut högt utav mina inre dialoger.
Men ett skratt hade bara förstört stämningen ännu mer.
"Okej. Vill du ha mer?" frågade jag och pekade på hans kopp.
Det var så lätt för mig att låtsas som om jag inte brydde mig längre.
För det hade blivit lite för lätt att spela likgiltig.
Särskilt när det var bäst så för alla parter.

Alla tre parterna.